Insikt
Har tänkt lite på fenomenet ålderskriser. Jag har själv alltid tyckt att personer som säger att ”livet börjar vid 40” varit skvatt galna.
Den större delen av min umgängeskrets består av individer med något färre år på sina små nackar. Detta har resulterat i att det med jämna mellanrum kommer skämtsamma kommentarer om att jag ”är juh så jääävla gammal” och ”ditt liv är juh snart slut”. Inget illa ment utan bara en naturlig jargong.
Har även fler än en vän som smått panikslaget kommenterar sin egen ålder på ganska exakt 20 år: ”fan va gammal jag är”.
Vid dessa situationer brukar jag säga eller tänka, livet är mycket bättre som 25-åring än som 20-åring. Precis likadant skulle förmodligen konversationen låta mellan en 30- och en 25-åring. Detta skulle i sådana fall betyda att livet bara blir bättre(självklart med undantag). Helt plötsligt förstår jag att 40-åringarna som påstår att livet precis har börjat förmodligen har rätt.
Hädanefter kommer jag bara längta efter att åldras och därmed kan jag vara säker på att aldrig uppleva en ålderskris.
