ingetsmink

Angående det "nya" förslaget på en fettskatt så rotade jag igenom min dator för att hitta en 1,5 år gammal, liten åsikt jag plitat ner:

Har tänkt lite på fenomenet ålderskriser. Jag har själv alltid tyckt att personer som säger att ”livet börjar vid 40” varit skvatt galna.

 

Den större delen av min umgängeskrets består av individer med något färre år på sina små nackar. Detta har resulterat i att det med jämna mellanrum kommer skämtsamma kommentarer om att jag ”är juh så jääävla gammal” och ”ditt liv är juh snart slut”. Inget illa ment utan bara en naturlig jargong.

 

Har även fler än en vän som smått panikslaget kommenterar sin egen ålder på ganska exakt 20 år: ”fan va gammal jag är”.

 

Vid dessa situationer brukar jag säga eller tänka, livet är mycket bättre som 25-åring än som 20-åring. Precis likadant skulle förmodligen konversationen låta mellan en 30- och en 25-åring. Detta skulle i sådana fall betyda att livet bara blir bättre(självklart med undantag). Helt plötsligt förstår jag att 40-åringarna som påstår att livet precis har börjat förmodligen har rätt.

 

Hädanefter kommer jag bara längta efter att åldras och därmed kan jag vara säker på att aldrig uppleva en ålderskris.

För inte allt för länge sedan diskuterade jag den mobila evolutionen i goda vänners lag. Jag tänkte tillbaka på den tiden då man på impuls sprang bort över berget i Nävekvarn och plingade på Lindvall. Personen i fråga hade självklart sällan tid att öppna dörren själv utan den alltid lika charmige Stefan öppnade allt som oftast.

 

”Hej är Daniel hemma?”

 

”Visst, kom in”

 

Inga konstigheter. Den här företeelsen var förmodligen vanligare bland oss som var barn men jag tror även vuxna människor ägnade sig åt dessa spontanbesök hos vänner, av typen ”Jag skulle bara säga hej..”

 

I och med att puberteten gjorde sitt intåg så kom även latheten. Det fanns nu en fasansfull risk i att Daniel inte skulle vara hemma och därmed hade jag ödslat dyrbar energi i onödan. För att lösa detta problem använde jag helt enkelt telefonen. Det hela resulterade i att man fick ringa kompiskretsen runt för att ta reda på vart alla höll hus. Detta beteende gjorde att spontanbesöken helt dog ut. Jag är övertygad om att man i detta ögonblick började vänja sig vid att folk ringer innan man kommer förbi. Inget fel i detta men här började även en evolution i den integritet som det medför att inte helt plötsligt behöva öppna dörren för en besökare.

 

Steg ett i evolutionen är alltså att man ringer varandra i stället för att mötas ansikte mot ansikte. Steg två kom i samband med att nästan alla människor började äga en mobiltelefon. I och med detta är nästan varje individ, nästan alltid tillgänglig för åtminstone konversation. Detta steg tror jag dock inte hade någon inverkan på integriteten. Steg tre utgörs av smsens intåg. Det anses nu nästan påfluget att ringa någon, förutsatt att man inte känner personen väldigt väl. Man ringer inte vem som helst hur som helst, man skickar ett small messege service. Just nu tror jag till och med att vi befinner oss i en fjärde fas. Varför kliva in i någons privata sfär genom ett sms när det går att ta kontakt via facebook? Det finns säkert många som inte håller med mig om detta men jag anser att detta fenomen har uppkommit i och med att man ”vet” att personen i fråga har fått ens budskap i och med smset. Har man däremot skrivit på facebook får personen budskapet när denne loggar in. På så vis kan man inte kräva att personen exempelvis skall svara med en gång.

 

I skrivandets stund sitter jag på ett tåg mot den kungliga Hufvudstaden och sneglar lite mellan sätena. Det jag ser är en kille som sitter och facebookar med sin smartfån. Det slår mig att fas är här i allra högsta grad och att vi är på väg in i den trådlösa integritetens femte evolutionsfas.

Resultatet av evolutionen är att vi (vissa) nu drar sig för att skriva ett sms när vi för bara ett decennium sedan inte hade några som helst problem att dundra in i någons hall utan minsta förvarning.

 

Jag gjorde för snart ett halvår sedan en liten studie på ämnet. Jag gick helt enkelt hem till mina vänner och plingade på. Reaktionen var alltid lika snopen.

 

”Hej?.. Vad vill du?”

 

Därefter sneglade dem allt som oftast på sina mobiler för att se om de missat något. Man kan ju inte bara dyka upp sådär utan att höra av sig. Eller?

Det har precis varit parlamentsval i vårt granland Finland. De stora vinnarna i valet blev Sannfinländarna med 19.0 %. Sannfinländarna är ett högerpopulistiskt missnöjesparti precis som våra egna Sverigedemokrater. Den stora skillnaden är att i Finland finns det knappt några muslimer eller mörkhyade människor att bedriva hatpolitik emot. I Finland har man löst detta genom att hacka på… svenskarna.

 

Det kan låta märkligt i våra öron, och kanske främst i en sverigedemokrats förvirrade huvud. Min personliga mening är att detta inte är en helt konstig åsikt.

Finnland är i enlighet med deras konstitution ett tvåspråkigt land. Finska och Svenska. Det betyder att tillexempel all samhällsinformation skall finnas på båda språken. Det är obligatorisk svenskundervisning i skolorna, ovs. Detta är en enorm kostnad för den finska staten.

Till detta bör läggas att endast 5.5% av Finlands befolkning är svensktalande. Det betraktas i mångas ögon alltså som en mycket onödig kostnad att underhålla svenskan i samhället. Detta är en av de främsta orsakerna till Sannfinländarns stora framgång. En annan bidragande orsak är att det svenska språket anses en del elitistiskt bland finländarna då det är en kvarleva från den tiden då svenskarna utgjorde större delen av det byråkratiska skiktet.

Min mening är som sagt att det är ganska onödigt att ett land där nästan ingen vill lära sig svenska, enligt konstitutionen skall göra det ändå. Dessa pengar skulle kunna användas till mycket annat, exempelvis att utvidga det engelska språket i Finland. Jag menar inte att finländare är generellt sämre på engelska, utan att det bara kanske skulle vara bättre investerade pengar;)

Dock tycker jag att det är tråkigt att det skall släppas in ett missnöjesparti i parlamentet på grund av detta ”problem”.

 

Ett populistiskt främlingsfientligt parti i vårt grannland. Man kan tro att detta för en stund skall ta dumstruten ifrån våra egna rikspuckon. Men nej, Sverigedemokraterna tog genast chansen att visa att dem minsann är lite dummare.

 

Sannfinländarna är den enda gruppen i världen som öppet föraktar det som Sverigedemokraterna gör allt för att värna om, nämligen svenskarna. Det kan då tyckas som en naturlig reaktion att Sverigedemokraterna fördömer dessa svenskhatare. Men icke. Det första vår käre Jimmy Åkesson går ut och gör är att gratulera sin naturliga nemesis.

 

Åkessons gratulation är tvetydig i min mening. Ovanstående stycke visar att han är en idiot. Dock går det i riktning med hans politik att var land har ett folk och alla andra kan dra åt helvete. I bakhuvudet bör man i detta fall ha två saker. Dels att Sverigedemokraterna har som sin främsta paroll att stoppa den ”extremt dyra invandringen”, och dels att om de 5.5% svenskarna i finnland inte skall få stanna i Finland vart ska dem då ta vägen. I mina ögon ser det ut som om vi har en ordagrann massinvandring att se fram emot.

Paradoxalt? Jag bara spekulerar.

Träffade idag en livs levande sverigedemokrat. Ett minst sagt spännande möte. Jag tycker det är fascinerande hur vissa människor tycks vara helt immuna mot kunskap. Personen i fråga var en liten tant 55+ som tränar på samma sjukgym som underskriven. Hon talade mycket engagerat om hur hemskt det är att spårvagnen ut på Hisingen är helt svart, och om hur dem "babblar sitt jävla apspråk".Jag tänkte ett tag fråga henne om hon tyckte att integrationspolitiken är lyckad och om segregeringen inte alls bidrar till den kriminalitet hon även talade om. Men så slog det mig att det nog inte var någon idé eftersom hon förmodligen inte skulle förstå vad jag menade. Det är inte så att jag tror att sverigedemokrater är dummare än resten av befolkningen men…… eller nej förlåt, det tror jag ju visst.

 

Jag tror att populism uppstår ur sina två föräldrar okunskap/fördomar och frustration/missnöje. Två mycket svåra faktorer att råda bot på. Empirin från dagens möte visade mig hur lite vissa människor vill ta in kunskap. Den lilla tanten förklarade för mig att ”Svartskallarna” kommer med hela sin släkt och bildar gäng och själ som försörjning, för det hade hon minsann sett på TV. Hon var inte ett dugg intresserad av mitt påstående att det är en ganska liten minoritet at alla som kommer till Sverige som livnär sig på stöld.

Att ändra på fördomar och okunskap i samhället är i min menig ett större projekt än att reda ut det missnöje som integrationspolitiken fått till följd. För det är min tro att det är just den som är den bakomliggande faktorn i problemet. Inte att människor som är födda utanför Europa är kriminella till sin natur.

 

Exakt hur man skall komma till rätt med detta mycket svåra problem har jag i och för sig några förslag till men det blir en senare historia. Däremot vill jag ventilera en teori om hur problemet en gång kan ha uppstått.

1965 fattades ett riksdagsbeslut om att massproducera bostäder. Anledningen var den akuta bostadsbristen som rådde i landet. Det fick av sin kvantitet namnet miljonprogrammet, och är det som i dag är förorter som till exempel Tensta, Hammarkullen och Rosengård. Den extremt snabba massproduktionen av mestadels betongkomplex ledde givetvis till att bostäderna inte blev de sexigaste i sitt slag. Allt eftersom åren gått har marknaden fått göra sitt på priserna i landets storstäder och idag ser vi resultatet. Betongkomplexen i förorterna har ett relativt lågt marknadsvärde gentemot byggnader i mer ”fina” och centrala delar av städerna. Självklart blir det då så att när staten skall inkvartera flyktingar blir det inte i Linné, på Södermalm eller Limhamn utan just i det forna miljonprogrammets lokaler. Detta har senar blivit en ond spiral. Självklart finns det andra faktorer som spelar in så som att man troligen vill bo nära sina kära när man kommer till ett främmande land, men jag tror ändå att marknaden kan ha bidragit en del till att starta denna nedåtgående spiral.

Vid det här laget har vi alltså områden med mycket hög procent invånare med utländsk härkomst. Kryddar vi detta med lite svensk smygrasism och främlingsfientlighet så har vi snart områden med mycket hög procent invånare med väldigt låg sysselsättning. Att stå utanför samhället, sakna arbete och utbildning är något som i alla fall hade fått mig frustrerad. Jag bara antar att så har varit fallet i Sveriges segregerade förorter. Det är då i min mening inget jättekonstigt att vissa individer med grupptryck i ryggen börjar visa sitt missnöje med kriminalitet som forum.

 

Kravallerna år 2009 i diverse förorter är ett mycket bra exempel på hur politiskt frustrerade och samhällsföraktande grupper gör sig hörda genom att tillexempel bränna bilar och kasta sten mot räddningspersonal. Idiotiskt javisst, men inte helt oförståligt.

 

Som sagt är detta en svår nöt att knäcka eftersom en gång i tiden samhället sköt sig sjävlt i foten i och med miljonprogrammet. Det kommer krävas långsiktiga lösningar och en total ändring av samhällsstrukturen för att komma till rätta med detta problem. Kanske är det omöjligt? Det är trots allt ett problem som återfinns i nästan alla i-länder.

Jag hoppas dock att vår nuvarande integrationsminister gör ett bättre jobb än Nyamko ”islamofoben” Sabuni. Om man nu får passa på och vara lite fräck.

Socialdemokraterna har som alla vet precis bytt partiledare. Håkan ”supermario” Juholt. En mycket passande man för uppdraget enligt mig. Jag tror han kommer lyckas finfint med det som Sahlin misslyckade med, nämligen lysa genom tv-rutan. Den överlägset största källan till politiska budskap ute i stugorna intas genom televisionen. Just därför är det så viktigt att ta sig genom rutan och i det svenska folkhemmet. Det har gått ca fjorton dagar sedan Juholt valdes och han har i min mening redan lyckats tvätta bort en del av den tråkstämpel som Mona drog över partiet.

 

Något mycket intressant som Juholt tidigare talat sig varm för är privatiseringen av de statliga institutionerna. Han nämner bland annat apoteket. Detta är något som jag tidigare hållit med om och så sent som igår upplevt. Att jämföra ett statligt apotek med ett privat är en mycket intressant fallstudie. I det ena är man patient och i det andra är man kund. Skillnaden kanske inte ter sig så stor i första anblicken men om man tänker efter en stund är skillnaden rätt klar. Den ena är en statlig institution som är till för att hjälpa människor som lider av diverse åkommor. Den andra är en affärsverksamhet som är till för att tjäna pengar på andra människors missär.

 

Juholt själv berättade i ett tal om hur han en gång ville köpa något mot sin migrän. Han klev då in på ett statligt apotek och frågade receptarien om den medicin han hittat i butiken var bra. Svaret han fick var att den var bra, men det fanns en annan precis lika bra men hälften så dyr.

 

Det som i det ögonblicket hände var att han betraktades som medmänniska och inte konsument. Hade detta scenario ägt rum på ett privat apotek, hade receptarien betraktat honom som konsument och försökt käna så mycket pengar på honom som möjligt. Alternativet är att hon gjort precis som receptarien på det privata apoteket gjorde men detta skulle kunna ses som ett skäl till uppsägning.

 

Detta kan tyckas petigt och inte så noga med en liten migränmedicin, men det är den bakomliggande ideologin som är det viktiga i sammanhanget.

Jo efter att ha hateat på bloggvärlden i ex antal år tänkte jag paradoxalt nog börja blogga lite själv.

 

Som titeln avslöjar kommer det inte skrivas något om smink eller dylikt i detta forum, det finns redan exakt 63759275843628549365810 bloggar i Sverige som handlar om ytligheter så det slipper ni här. Med andra ord kommer det inte handla om vad jag ska ha på mig för kläder på fredag eller vilken awesome one-piece jag spanat in på gina. Det kommer förmodligen inte heller läggas ut en enda bild på mig poseandes framför spegeln med min rosa iPhone.

 

Istället tänkte jag ägna mig åt det som intresserar mig. Med andra ord kommer detta vara ett forum för samhällsanalys och annat tyckande jag vill plita ner. Både för mig själv men även för min mamma som förmodligen kommer vara den enda läsaren.

 

För att återkoppla till titeln så kommer det här inte heller finnas några sminkade åsikter. Jag tycker som jag vill. Troligen kommer det aldrig finnas någon empiri bakom mina fördomsfulla utspel. Allt kommer vara helt normativt. Detta har jag löst genom att jag tänker ignorera all kritik. En envägskanal helt enkelt. Är det inte så proffstyckarna gör?

 

Det får nog bli den här lösningen eftersom alla som känner mig vet att jag inte kan ha fel eller utstå kritik. Jag hoppas alla inser ironin i det ovanstående och lyckas läsa mellan raderna i kommande inlägg.

 

Mycket nöje

 

Kärlek till Mamma